Så vi möts i stormens öga

Liksom alla andra ska vi falla genom tiden. För varje meter - ökande acceleration. Till slut kommer vi falla så fort att världen omkring suddas ut till bara och endast fält av färger. Tunnelseendet och tjutet i öronen kommer upplösas i stormens öga. Väl där, hoppas jag att vi har tid och mod att se varandra. I trombens mitt kan vi väl ändå försöka lära oss varandra lagom utantill? Det är allt jag önskar mig. Någon som törs möta mig där. Någon som står kvar på griniga måndagsmornar och som står ut när världen rusar inuti mitt huvud. För ja, I do och hela rubbet, jag kommer inte hålla andan i stormen. 

Ge mig lite vår nu då.

Redan när hösten fångade oss i sina svarta klor drömde jag om våren. När vattenpölarna frös till is och löven föll av träden tänkte jag på sol i ansiktet. På kombinationen vårluft och solglasögon. Blå himmel och vårkänslor. Känslan av att äntligen tina. Att väcka allt som förfrusit på insidan till liv. Gå ut utan vantar på nysopade gator. Knoppar på träd och sen pang; grönskan. Där skulle jag vilja vara. Nu.
Om våren brukar jag ofta falla, sätta mitt hopp till att våga prova mina vingar igen. Brukar tänka att den här gången går det nog. Sen kraschar jag, ofta ganska hårt och får ägna sommaren till att spjäla mitt brustna inre och badda såren med öl. Vi får väl se hur dumnaiv jag tänker/kommer vara den här våren.

Men först på schemat står punkten överleva natten och inte öppna bröstkrogen för att klia på ångesten från insidan. Jag har varit förskonad från det här länge nu, men man tappar liksom andan när den inre krampen tar ett hårdhänt grepp om lungorna och pressar ur en all luft. Livrädd för att komma till platsen i mig där bara viskningarna finns kvar.

Svettnätter.

En veckas feber. Tryck över pannan. Igenstängda bihålor. Och så dessa svettnätter som kom när tillfrisknandet började anas i horisontlinjen. Svettas. Sen frysa som en hund. Sen svettas. Vända, vrida, kudden som aldrig ligger rätt och det slår mig att det inte bara är feber - det här är ångest också.
Det ger mig ångest att segla det här skeppet som är mitt liv. Jag har inte en aning om var jag är på väg. Så har jag alltid levt, men att växla kraftigt mellan rallybåt och indiankanot är svajigt i längden, och det för mig inte framåt. Jag vet att det är årstidens fel. Också. Men mest är det mitt fel, för jag klarar ju inte riktigt av att älska mig själv när jag inte är den produktiva framåtversionen av mig. När jag bara tänker i halvfart känns det knappt ens värt att tänka.

Djuphavsfiskaren

Desperat vill jag ruska om dig. Vråla att människor är inte några djuphavsfiskar. Kom upp nu! Platsen du befinner dig på är giftig. Syret där existerar inte för oss utan gälar. På botten av havet är det svart. Solens strålar står lika maktlösa som jag gör just nu. Varken dom eller jag når fram. Solen når inte botten, och jag når inte dig. Det skrämmer mig att du simmar där nere. Vad ska fästas på kroken för att du ska skjuta ifrån och simma mot ytan? Jag står handfallen på bryggan, lite för tunt klädd för vintern, men jag har en torr handduk till dig under armen. Du får den när du kommer upp. 

Löfte

Jag vaknar kallsvettig av en dröm som handlar om att du lämnar mig (det var så längesen du gjorde det så jag fattar inte ens vad du har i mina drömmar att göra). Tydligen gör du fortfarande ont ibland. Tydligen nyps du så fort du får chansen. Du ska aldrig mer få den.

Wild

Precis när albumet som den här låten finns på släpptes, ägnade jag rätt mycket tid åt att sitta på mitt lokala berg och grina. Sen slutade jag grina och började blinka mot världen. Läste texterna och kom fram till att jag älskar Beach House. De är soundtracket till hela min kärlek och till alla mina uppbrott.

Min bästa väns smärta

Min bästa vän mår inget vidare. Hon har fått hål i hjärtat och det där svarta kletet som rinner ur hålet svärtar ned hela henne. I vissa situationer är bara så att man inte kan göra något för att hjälpa, men det är så frustrerande att inte kunna göra mer än bara finnas där. Kunde jag så skulle jag hjälpa henne att bära. Det gör så ont i mig att det gör så ont i henne. Det gör mig förtvivlad att se någon som jag älskar så mycket vara så ledsen. Samtidigt vet jag att det enda som lindrar den typen av värk är att låta tiden gå tills man börjar känna, se och uppleva andra saker som till slut blir större och täpper igen hålet där det svarta rinner ut. Tills dess kan jag bara älska dig och krama dig extra mycket ibland, om du vill.