Det här med lycka tar ju upp en väldigt stor del av människors liv. Det tycks vara en så viktig pusselbit, det är att ha lyckats på riktigt att vara lycklig. Vi jagar och söker den och uppnår den ibland. Problemet är att lycka sällan ett konstant tillstånd så det blir ju ganska mycket jagande om man ska vara lycklig hela tiden och hela jaktgrejen verkar ju mest gör folk mer olyckliga. Överlag kan man nog inte klassa mig som någon extremt lycklig person (inte speciellt olycklig heller egentligen), men ibland är jag helt övertygad om att jag kanske har missförstått hela konceptet lycka. Det kanske inte är vad jag tror det är, och den lyckligaste tiden i mitt liv skulle nog förmodligen beskrivas som en period med många episoder av lycka. Inte som en månad av lycka utan uppehåll. Jag vet inte.
Lycka för mig varar oftast några intensiva minuter. Det behöver verkligen inte vara några storslagna saker som sker, men den där känslan kan inte vara något annat än den där lyckan alla pratar om. Och om det är lycka så dunkade lyckan mig i huvudet idag. Bästa Emilja och hennes kompis Ulrika har varit på besök från Göteborg hela helgen. Idag vi var ute och gick längs vattnet och hela tillvaron kändes levande. Hoppfull. Det var som att allt det här gjorde mig ljus på insidan. Dessutom gjorde jag årets solglasögonspremiär och det kan ju också ha bidragit, tillvaron blir alltid lite bättre om jag får drälla runt i solbrillor.
