"Alltså Malin, jag hatar dig!"

Jimpan ( Gymmy the gymhoe) och jag har tränat idag. VI körde bänkpress, en jävla massa chins och mängder med bentjofräs. När Jimmy tränar svär han mycket och efteråt kan han sällan gå ordentligt. Mycket festligt.

Det han säger är alltså "Malin, jag hatar dig - nu är det din tur!"

Sen dansade vi och rullade runt på pilatesbollen ett tag.

Don't break away

Den här låten. Den går varm här. Den svärtan som finns i den tonsätter rätt bra en del saker i mitt bröst. Jag blir helt till mig. Igen och igen och igen. Gingers do have souls och visst känns det som att Billy Braggs ande vilar över det här.

Mellandagen

Någonstans på internet skrev mina Astrid att idag känns som en dag som inte står i almanackan. Hon har rätt. Det här är en mellandag. En dag som går fort och inte riktigt spelar någon roll. Ändå har Steve Jobs hunnit bege sig till de sälla jaktmarkerna och Tomas Tranströmmer har fått Nobelpriset. Sådana världsomvälvande händelser är vanligtvis inte ingredienserna i en mellandag. I senaste numret av Bergsport står det om en tjej som avslutat sin gradjakt och istället numer klättrar efter känslan. Att det ska kännas på ett visst sätt och först då är det bra. Hela mitt liv är på känsla och idag är en dag som inte känns, alls. Man skulle kunna göra lite vad som helst idag och inget kommer riktigt räknas.

Höstläckaget

Jag hatar hösten - jag gör verkligen det. Avskyr att orken man hade under sommaren är väck. Jag behöver redan sova väldigt mycket mer, och ändå ibland blir jag så trött att jag inte ens förmår tänka. Jag klarar inte riktigt av att förlikas med tanken på att tvingas leva på halvfart under mörkertiden. Det plågar mig, men jag vet att jag får acceptera att det är sådan jag är och att det finns inget sätt för mig att stoppa energiläckaget. Det hjälper inte med promenader, träning och regelbundenhet för mig. Det gör faktiskt inte det. Min kraft rinner ändå ur mig. Det är inte så lite ledsamt att höstarna ska sno ork och tid från mig för resten av mitt liv.

Komponenterna att förbättra min klättring

Under ganska lång tid har jag försökt optimera mina klättersessioner. Jag har undersökt och testat hur man ska förbereda sig, försökt komma på hur man ska tänka. Klättring är en mental sport, så även huvudet måste vara med. Något gör ju trots allt att en del pass bara flyter på helt härligt, medan andra är helvetiska skitpass där varje meter är en kamp.

Hittills har jag kommit fram till detta:
- Börja peppa och längta tidigt på dagen. Det ska riktigt klia i kroppen. Detta har jag även försökt applicera på styrketräningen, men det är ju liksom inte skojigt på samma sätt.
- Ät ett välbalanserat mål ca 4 timmar innan passet. Långsamma kolhydrater och sånt ni vet.
- Ät något snabbare kolhydrater, typ en banan eller så precis innan.
- Vatten, vatten, vatten.
- Klättra med roliga människor.
- Sätt upp ett tidsbestämt mål då du ska klara något. Då blir varje klättring viktig, även om om det blir en skitomgång.
- Fundera över det du inte klarade sist och varför - då kanske man klarar det nästa gång.

Söndagspop från Tommy

Min kompis Tommy har känsla för det finfina. Se och njut. Tacktack.

Det en kattunge får dig att inse

Idag trodde jag på alldeles riktigt att jag skulle dö sötdöden (det var varit en helt ok död, tro mig). Var på besök hos Ylvas syster Moa och fick kolla på deras minisiamser . Det finns inte riktigt något som får mitt hjärta att bli så mjukt som det blir av djurungar. Att hålla en så här liten levande varelse i handflatan och känna små snabba hjärtslag i fingertoppen får mig att bli väldigt ödmjuk inför livet. Den här lilla upplevelsen ska jag leva på en stund och under den tiden ska jag inte kattungesurfa, för jag vet att det bara kommer sluta med att jag behöver en liten, liten katt.