Ständigt bla bla bla

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra med allt bara.  Jag sitter med massa saker i mina händer och bara jaha, vad ska jag göra med det här nu då? Var vill jag komma? Jag vet ju var jag vill komma egentligen, men det är lite krångligt att förstå hur bitarna ska sitta ihop och exakt hur en säger saker för att uppnå rätt sorts lagom. Ibland önskar jag att jag kunde få tjuvtitta in i framtiden och se vad som finns i mitt liv om ett halvår.

Det är handlingarna som räknas, inte dina ord

Så flyter de mot ytan, alla mina känslor. Mitt skal må vara lite tunt i konturerna just nu, men om ett par dagar kommer det vara tjockare än nånsin och det är kanske det sorgligaste av allt. Jag vill inte ha ett hårdare skal, jag vill inte ha strategier för hur jag säkrast applicerar min tillit. Jag vill inte göra kärlek och omtanke med förebehåll eller flyktvägar. Mest av allt vill jag inte resa i tiden genom de mest smärtsamma stunderna i mitt liv. Jag är klar med det. Jag är klar med sorgen, smärtan och ångesten. Vi lever bara framåt och jag är fast besluten att göra det som en hel människa.

Resultat av prat

Kommunikation är så himla fint, för ibland innebär den möjligheten att ställa saker till rätta, och i en del fall kan det innebära en chans att starta om. Att få möjligheten att starta om, bara göra om och göra annorlunda är så sjukt lyxigt. I just den här omstarten får jag möjlighet att vara den jag är, motprestationen innebär nåt sorts löfte om att öppna upp, släppa in och inte bara stänga av när jag känner mig trängd. Närvaro och mer kommunikation om det krävs. Det känns fint. Och lite modigt.

För att landa på minus

Jag blev ledsen ikväll. Så jag skickade en snap där jag bet argt i en kiwi. För det är ju det enda rimliga, förstås. Jag blev ledsen för jag hatar när folk bara inte kan tala ur skägget. Bara gör det, bara säg vad du vill och inte. Fega inte, ljug inte, smyg inte, ge fan i att låta mig lista ut vad du menar. Det är ju sällan inte hela världen att inte palla, men att inte vara ärlig med det är ett stort jävla ZZZ.

Livet med PMS

Det här med att leva med PMS. Att jag ständigt glömmer det mellan varven och sen blir irriterad för allt från att det ligger stenar på marken till att människor finns och främst för att de går långsamt. Oftast märker jag inte när irritationen kommer krypande och så vips är jag så förbannad att jag (nästan) totalt tappar det. Det är bara självkontroll som hindrar mig från att slåss eller kasta min dator genom fönstret. Och sen har vi tårarna, jag blir så PMS-blödig, det finns liksom inga gränser. För nån månad sen grinade jag åt ett pensionärspar som höll varandra i handen på tuben. Det hände liksom inte nåt mer än det, men jag blev så omåttligt rörd - det var bara så fint.  Så här håller jag på. Låter min kropp göra sin grej, låter min hjärna förgiftas av progesteron och hoppas innerligt att ingen dör på kuppen.

Tystnader och onämnda tvång

Jag tänker på alla stadier av tystnad som finns runt mig. Hur den går runt, runt, runt. Hur jag ständigt tvingas tyda, läsa och förhålla mig till den. All tystnad som talar, tystnad som maktmedel, tystnad som bekräftelse på gissningar. Jag är trött på att försöka lista ut vad alla nivåer av tystnad betyder, när den så enkelt kunde kläs i ord, en handling som skulle göra processen betydligt effektivare. Jag är en utmärkt, och samtidigt fullkomligt urusel tankeläsare, men hur ska jag nånsin få veta hur nära eller långt från sanningen jag är, när jag alltid bara gissar? Jag är exakt lika trött på min egen tystnad, hur jag bara skärmar av. Blir onåbar, kryper in i mitt känslomässiga Fort Knox. Såhär är det: du får komma till mig med dina ord, det är inte mitt ansvar att läsa dina tystnader. De känslor och sanningar du gömmer i det du inte säger kan omöjligt falla på mig, innan du väljer att dela med dig. Sluta tvinga mig till detta förfan. Och vice versa. 

Känslor, minfält, dangerzone

Glöm fjärilar i magen, jag har fan restless legs i hjärtat. Det sticker och kliar och bultar. Känslor är ett jävla minfält och hur jag än gör kommer jag nog sprängas. Fattar märkliga beslut som i slutändan blir känslomässigt ologiska. Jag säger saker som jag inte borde och svarar " jag vet inte" på alla seriösa frågor. Det är tyvärr mitt ärligaste svar.  Jag vet inte vad jag vill, eller ens vad det är som känns. Det är som att mitt centra för större känslor har varit avstängt och nu när jag försöker släppa på känslorna så blir det som att poppa micropopcorn på stormkök. Det poppar och far åt alla håll, det bränns vid. Försöker reda ut vad som är vad, vad jag vill och inte. Vad det är jag behöver eller om jag bara är uttråkad. Jag har blivit nån slags fantasi och nu behöver jag slåss för att få vara verklig.  Jag kan inte välja, för jag vill ha allt och inget, och allra mest vill jag vara nära, sen närmre.