Ur ett ostigt hjärta

Det här med att från ingenstans bara träffa nån som bara råkar välta ens värld litegrann och drar fram sidor ur en som en kanske inte riktigt ens visste att de fanns. Som får det allra mjukaste i en att mjukna.

För ett tag sen träffade jag en sån person, tiden sen dess har varit ganska omtumlande för mitt känsloliv, men jag kunde liksom inte motstå det här. För han får mig att känna så många saker, framförallt får han mig att känna mig så väldigt älskad. Han får mig att äta lagad mat oftare än nån gång ibland, han får mig att låta bli att okynnesåka taxi, han får mig att vilja vara snäll och helhjärtad. Han får mig att skratta på ett sätt som inte så värst många andra har förmågan till. Så jag föll, jag föll med huvudet före för den här knäppa personen som alltid sjunger, som alltid har nån sjuk jävla historia på lager, som viskar I love you till mig på nätterna när jag är precis på gränsen mellan vakenhet och dröm.

Och ah - I love you too! Alla dagar i veckan.

Ur det opublicerade arkivet - 20120801

Att vara bra på maskerader, men sämst i världen på spel. Att vara ganska känslomässigt synsk, men samtidigt bli lagom lamslagen varje gång hjärtat bestämmer sig för att slå dubbelslag. Att ljuga om att man inte riktigt tror på kärleken längre, men samtidigt aldrig riktigt låta hoppet lämna kroppen är att vara världens mest hopplösa (hemliga) romantiker. Att tänka att i den bästa av världar kan vi vara bästa vänner och älskare - samtidigt. Att längta bort, men ändå landa i nuet. Att ta sig samman, men också förlora sig själv i lite vad som helst. Att bli förvånad var gång man faller handlöst, men ändå veta hur man tar sig uppför berg. Att vilja framåt, men fastna i sina egna oknutna skosnören. Att känna sig ensammast i världen ibland, men ständigt vara omringad av de bästa. Att inte riktigt veta vad man ska ta sig till, men ändå veta att det finns en variant som är för mig. Det är att vara jag. 

En vägran till att ta ditt emotionella ansvar

Och så var det detta med tystnadens profeter igen. Fyfan vad högt de pratar när de väl vägrar ta bladet från munnen! De inte sagda orden och ångesten som kommer med dem. Som sagt, jag vägrar ta ansvar för andra personers känsla för vad som är rimligt att lägga på nån annan person. Din tystnad är din att berätta för mig om - inte vice versa.  Jag hjälper gärna andra att bära sina bördor, men jag går sönder om jag behöver ta emotionellt ansvar som inte är mitt. Så är det med den saken.

Harhjärtan på pakethållare

Så vi cyklar genom sommarnatten och alla gupp känns i min rumpa, men lika tydligt känner jag hans doft när hans nytvättade tröja fladdrar in i mitt ansikte. Sommarnatten är så mild och jag tänker att jag tycker om honom. Verkligen, verkligen tycker om honom. Samtidigt börjar harhjärtat göra sig påmint. Det är så läskigt att nåt som är så fint på samma gång är så bräckligt. Jag måste vara rädd om det här, måste göra mitt bästa med det. Men det som händer, händer. Det är så som oddsen alltid ser ut. Och i slutändan vet jag inte ens vad jag vill, eller vad jag ens håller på med. Jag vet bara att jag inte är klar. För det har knappt ens börjat. Och jag vill vara mer i hans värld.

Och rätt vad det är kommer en bäver simmande

För några somrar sen upplevde jag en hel sommar på en och samma dag. Det var en ganska märklig upplevelse på många sätt och jag har aldrig trott att det nånsin skulle kunna hända igen. Men så kom den här helgen och den kanske inte varit riktigt varit en hel sommar, men väl en vecka. Tiden och jag alltså, mitt livs konstigaste förhållande. Det har iallafall varit en så himla bra helg, jag har bara hängt runt, skrattat och sett en bäver simma genom en sjö. Vi ska vara glada att det här inte är vare sig en mode- eller doftblogg, för jag har nämligen haft exakt samma kläder hela helgen. Det läskiga med att ha en såhär rolig helg är att mina mer oroligt lagda sidor vaknar liksom till. Men mitt förnuft säger att låt bara det som händer hända, det går ändå inte att styra tillfälligheterna och allt som bara blir - det är väl till och med lite av det som charmen med det hela. Så jag tänker bara ligga här i min säng och uppskatta allt som är fint. Det är så himla mycket som är det nämligen.

Att testa andra strategier

För ett tag sen skrev jag om att jag var rädd för att vissa händelser skulle göra mitt skal hårdare, men istället för att bara låta det hända testade jag en annan strategi. Jag testade att istället verkligen, verkligen tycka om. Att låta mig gå upp i den känslan. Det har väl som väntat inte varit helt vare sig smärt- eller friktionsfritt, men fan vad mycket fina saker det ändå gör med mig. Vad mjuk en blir, men även så väldigt sårbar. Det är läskigt och jag kämpar med det, men jag har bestämt mig för att min sårbarhet inte är värre än den jag blir av alla mina skal. Men fan alltså, det är läskigt att blotta bröstet när en är van att hålla garden uppe. Men jag tänker fortsätta. Jag tänker fortsätta att verkligen, verkligen tycka om och låta det vara som det är med den saken. För i slutändan är det faktiskt värt det.

Ständigt bla bla bla

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska göra med allt bara.  Jag sitter med massa saker i mina händer och bara jaha, vad ska jag göra med det här nu då? Var vill jag komma? Jag vet ju var jag vill komma egentligen, men det är lite krångligt att förstå hur bitarna ska sitta ihop och exakt hur en säger saker för att uppnå rätt sorts lagom. Ibland önskar jag att jag kunde få tjuvtitta in i framtiden och se vad som finns i mitt liv om ett halvår.