Om välförtjänta belöningar

När Patti Smith fick Polarpriset och blev rörd till tårar av de fina tolkningarna på hennes låtar och över den vackra motiveringen till hennes vinst så bölade även jag. Jag blev också glad över att det var så många tjejer på årets gala. Att de lät Patti Smiths arv förvaltas på det sättet, att låta det stiga rakt ned till starka, begåvade tjejer. Sen var det fint att de spelade lite nordisk folkmusik till Kronos ära. Det gillade jag.
En annan sak, varför har Veronica Maggio bara ett enda ansiktsuttryck? Jag förstår inte vad som har hänt med hennes mimik? Hon är som någon sorts vaxdocka. Hon skulle tjäna på att le lite. Jag hoppas hon går hem och kollar hur glad Patti Smith var, då kanske mungiporna mjuknar.

Please don't put your face into your hands

Tacky och gullig video. Vådligt bra låt också. Missa inte körerna i slutet.

Kära Hjärtanes

Det nedan får mig att (återigen) konstatera faktumet att jag och mina vänner är små tanter. Carol har till och med en Dramaten (en sådan drömmer jag också om) och Frida gjorde senast igår egna dockor(!) av strumpor. Själv åt jag en bärkompott till middag, samtidigt som jag drömde om skogens gula guld.

KIicka på bilden för att göra texten läsbar.

Hjärngympa

Ok, nu ska jag kanske börja läsa den där boken om kvinnor som tänker för mycket, eftersom jag efter min semester är helt oförmögen att formulera en enda vettig tanke. Jag tänker mig att de där kvinnorna som tänker så för mycket kanske liksom kan smitta mig lite? Frågan är om deras tankar är de tankar jag vill ägna mig åt? Dessutom är det ju någon sorts självhjälpsbok och jag hatar ju självhjälpsböcker. Därför att bland annat.

Dokumentärafton

Det kan vara så att jag har pajjat min dygnsrytm under semestern. Det kan också vara därför jag är vaken såhär dags. Imorgon ska jag skärpa mig, men inatt kollar jag dokumentärer. Ser den här rara rackaren bland annat. Det tycker jag ni också ska göra. Den utspelar sig i en hiss i ett miljonprogramshus någonstans i England. Tanterna är helt underbara! För att inte tala om han som ger fotografen en banan. En liten stund i någon annans liv.


Sen kan ni le i er tystnad mina kära smygläsare.

Hela livet såg ut som ett tåg

Jag åker tåg genom Augustiskymningen. Kvällarna blir längre och beckmörket ska snart omsluta oss väldigt många timmar om dygnet. Utanför X2000 forsar sommaren förbi och bort för att stanna under stenar i småstäderna vi passerar på vägen. Småstäder som alltid heter något med holm eller köping och befolkas av människor som (enligt mina fördomar) spätt uppgivenhet i hoppet. Jag åker tåg genom Östergötland och kommer längre och längre bort från mina skeva tonår. Lämnat kvar alla mina randiga tröjor, nitarmband och rockstjärneambitioner där i Sveriges Manchester. Vi lämnar och anlöper perronger i kvällen. Jag lutar pannan mot fönstret och minns allt om hur det är allt bli lämnad och att lämna saker bakom sig. Det bränner i min bröstkorg varje gång jag tänker på det. Det blir så påtagligt. Att åka tåg påminner om att leva. Tänker att jag skulle kunna blåsa ånga mot rutan och skriva ett meddelande till eftervärlden där. Väljer att låta bli, eller stoppas av stanken från någons tonfiskbaguette. Och jag kvävs nästan. Vi passerar stationer som jag har väntat, längtat och närt min kärlek på. Snöstormsvintern - då stod jag där jämt och väntade på förseende pendeltåg till värmen. Det känns som att jag alltid är i rörelse, som att jag alltid är på väg. Till sist ropar konduktören ut att vi närmar oss vår slutdestination och vi packar ihop vårt bagage, alla gamla kärlekar, alla fina minnen, allt det vi försakat och allt det vi drömt om i en väska att slänga över axeln. Jag åker tåg genom Augusti och ankommer framtiden - hösten 21:45.

Det var visst glasögon jag behövde

Ibland känner jag mig ensam i min lilla värld. Idag är känslan; lite kvävd, toppat med kokande blod i ådrorna och myror under huden. Funderar och tänker att det måste vara oerhört skönt att alltid kunna säga att det är jag som reagerar konstigt, istället för att se till det man själv gör. För som det verkar gör ni själva alltid precis rätt. Agerar i total perfektion, tänker sådär outsägligt förnuftigt.

Upprinnelsen till det här är att jag blev väldigt ledsen (först fly förbannad) igår och ibland tar det lite tid att reparera det. Ibland tar det faktiskt mer en kvart, en dusch, en tågresa, två telefonsamtal, några nätter, 17 timmar sömn, kärlek och ett gäng små fina stunder att bli lugn igen.

Då får man leva med det. Antar jag.