Firandet

Det var en väldigt bra födelsedag. Vi firade med skumpa, jordgubbar, glass, skratt och ballonger. Bara jag och några av mina allra närmsta. Mycket stillsamt. Jag fick sjukt fina böcker i present, sommaren är räddad. På vägen hem satt jag med min gröna ballong i handen och hela bröstet fyllt av kärlek. Det är den där typen av kvällar som gör att man överlever sina dåliga dagar. 

Min önskelista

Idag är det min födelsedag, jag fyller 28 och dog alltså inte rockdöden. Det är inte riktigt samma sak att fylla år nu som när man var liten och ville bli äldre. Varför var man så besatt av det? Det var ju härligt att vara barn, men redan från nyårsafton räknade man sig som det år man skulle fylla. Nåväl, äldre blir man och det är som det är med den saken. Det är spännande på sitt sätt antar jag. Eftersom det återigen är min dag tar jag chansen att önska mig lite saker iår igen. Jag önskar mig tusen roliga stunder, kärlek och frid i själen. 

Under öppna fönster händer sånt här

Har ni tänkt på att när doftminnet slår till har man inte en chans att värja sig? Minnet slungar runt en i tiden för någon sekund och det är bara att hålla sig i, följa med dit minnet vill. Som när jag kramar min Mamma och hon luktar sådär som bara Mamma luktar, då genast blir jag barnet. Eller som när jag går under kastanjeträd om våren och vips befinner jag mig på Södra Promenaden mittinatten tillsammans med Frank. Eller sådär syrener som luktar skolavslutning. Någons deo som förmodligen bara luktar svagt av parfym, men som hjärnan har bestämt att det här doftar hud, soffhörn och hångel. Krita luktar som adrenalin. Apelsiner som januari, matsäck och vintersol. Blöt asfalt luktar sommar och cykelturer. Niveas bodylotion luktar alltid som nyduschad hos farmor och nystekta plättar som lördagmorgon hos mormor. Sura sopor luktar festival. Ridkläder som luktar fredag. Light Blue som Matilda. Bensinångor luktar semester och på väg mot Norrland. Sen på någon millisekund är resan klar, jag landar och fortsätter min promenad genom nuet. Ganska fint ändå.

In my mind i’m having a pretty good time with you

Det har varit premiärernas helg. Först ut; hänga på bryggan-premären. Sen blev det årets första helkväll på Debbans uteservering med Camilla och Fritte. Det blev aldrig ens kallt! Även om det regnade och alla hipsters var tvingade att för en stund bli scouter tillsammans under Debbans markiser. 

På lördagen åt Carol och jag vår bästa osttallrik på Sardin. Vi iakttog ett bråkande par i en timme, de var på andra sidan gatan, vi hörde därmed inte vad de sa så vi fyllde i luckorna själva. Det var lite som en levande film. Carol och jag jublade med tårar i ögonen när de tillslut slog armarna om varandra. Må kärleken segra. Ungefär så. 

Och så idag hade jag årets klipppremiär med Anna. Det gick långt över förväntan.  Jag klarade alla leder jag gav mig på och slogs återigen över att det är verkligen något alldeles extra med att klättra 22 meter upp i luften för att sedan sitta där i solen, begrunda sitt verk och titta på någon sjö. Den känslan. Den lilla lyckan i det fyller precis hela mig.

De fagra örtesängar

Jag har ett hav av gröna trädtoppar och en persikohimmel utanför mitt fönster på glänt. Världen är så vacker som den kan vara ikväll.  Luften är varm och jag har väntat så länge, sen sist det var såhär - ett helt år.  Jag älskar det här, men det är som att den stora melankolin lurar i varje buske. Det är så himla sorgligt att det här också ska försvinna om ett tag. Den tanken svider, jag vet inte varför jag ens tänker den. Jag kände doften av syrener på vägen hem och jag fick en elefantstor klump i halsen. Det här skolavslutningsvädret i kombination med klådan i min bröstkorg gör något med mig som varje sig magiska tankar eller dessertgafflar riktigt rår på ikväll.

Tillbaka uppåt

Nu är jag och min bråkiga handled tillbaka på väggen. Det gick helt ok idag, det är verkligen fantastiskt hur kroppen kan minnas allt och shit vad det är roligt att klättra.  Om handleden sköter sig nu hoppas jag att snart vara tillbaka där jag var innan det började knaka och värka i den. Väl där ska jag få fart på ledklättrandet igen och kanske falla fallrädslan ur världen, men först ska jag väl ut och ledfrossa resten av sommaren. Jag längtar till solvarma berg och till skogen. 

Snälla, snälla låt handleden hålla nu.  Jag blir deppig av att inte klättra. 

The best is yet to come

För ett tag sen, en dag då jag var jävligt ledsen visade Astrid mig den här lilla texten. Hoppet i att det bästa kommer, att det faktiskt inte har varit än talar till mig. Nej förresten, det talar inte - det vrålar. 

 Så idag trillar ett litet brev ned i min brevlåda. I det fanns en pytteliten lapp, och en ännu mindre dessertgaffel. Om jag grinade? Eh. Svar ja. Som ett barn. Den här lilla gaffeln är en liten påminnelse om att the best is yet to come (och om att jag har världens absolut bästa vänner). Fint va?