Gör ett val, stå ditt kast

Ibland så deklarerar livet - gör ett val. Så jag kryssar mellan tvekan, beslutsamhet och tårar. Livet viskar välj nu klokt,  för du får nog leva med ditt val. Du kanske har tur, men det finns inga garantier. Gör ett val. Välj klokt. Stå ditt kast, var beredd på konsekvenser. Så jag vandrar genom Hägersten i kvällen, vänder på pro's and cons. Tänker krona eller klave. Gör ett val, stå ditt kast.
Väljer. Vandrar vidare. 

Snark

Folk som kommer och går, folk som smäller högt i kravlöshetens dörrar, folk som darrar inför skräckscenariot att någon skulle ha mage att tycka om dem. Stackars, ömkliga små fegisar. Självgodheten i att tro att hej, hur är läget betyder marry me. Ursäkta mig, men nej, det gör det faktiskt inte. Inte i min värld. Och ja, jag är irriterad. Jag gillar helt enkelt inte krångel. Jag tycker svårhet är tråkigt! Mina relationer är och ska vara enkla, ärliga och ömsesidiga. Ingen förbinder sig till något genom att leva upp till det, det enda det innebär är respekt. Jag kommer liksom aldrig be nån om villa, volvo, vovve och 1,8 barn. Inse det. Inse att varje gång detta scenario utspelar sig torkar min lust ut. Russin, Sahara, Chablis - exakt så torr blir jag. 

Enklaste/svåraste

Visst kan vi väl sitta i en ring i varsitt glashus och kasta våra stenar hur länge som helst. Fast jag har ju liksom tröttnat, och nog ser vi väl alla att dessa glasväggar för länge sen är grus? Visst kan vi sitta i en grushög för alltid och leta nya skärvor att kasta. Men jag har kastat klart, alla mina stenar är slut. Kanske är det nu vi medger att alla kan handla orätt och det faktiskt händer oftare än sällan. Kanske är det nu den den där kränkta stoltheten måste bort. Kasta manteln, se det som det är. Ingen är ofelbar, och när vi väljer fel kan vi bara försöka göra om -  i förhoppningen att kanske nån gång göra rätt.

Lucka 18: Lena

Tänk dig att födas till den här planeten och av slumpen bli serverad den här fastern. Det är vad jag kallar tur det. Inte nog med att hon är ett av mina absolut största stöd i livet, hon är dessutom helt knäpp. Alltså jag menar heeeelt knäpp - och det är tur det för livet blir mycket roligare så.
 Av cirka allt som går att uppleva här i livet har vi kommit fram till det bara finns tre saker Lena inte har varit med om. Så hon sitter ju på en del livserfarenhet den här människan. Lena råkar dessutom vara mitt livs bästa sakletare. Det finns inget hon inte kan hitta.  Jag brukar säga nåt som jag vill ha och så tar det ett tag och sen har hon fixat ett perfekt bord, byrå eller bokhylla. Det är verkligen helt sanslöst att hon hittar allt, men det gör hon.
 I långa perioder har hon låtit mig bo hos sig när livet stormat och samma sak har hon gjort för min syster flera gånger om. Varit trygghet, funnits, funnits, funnits. Vi har haft så mycket roligt, och när Lena skrattar så tårarna rinner, då mår jag bra.
Det är förresten Lena som har lärt mig att fickparkera som en kung, så varje gång jag lyckas fickparkera på nåt svårt ställe vill jag helst ta en bild och skicka den som bevis. Ibland gör jag det också, eller ringer och berättar om mina parkeringsbedrifter. Det kan hon ha, det var ju hon som skapade fickparkeringsmonstret. Det finns så otroligt många saker som jag uppskattar mycket med den människa som min faster faktiskt är - hennes medmänsklighet och förmåga till inkännande är liksom bara toppen på isberget. Lyllo, lyllo mig att det finns en sån som Lena i mitt liv. Tack för att jag får ha dig, tack för allt du gör för mig och just det, förlåt för den där gången när jag lämnade en tågbiljett(?) på golvet bredvid din säng i tre veckor...

Lucka 17: Ylva

Festinator, Sockerlaxen, Ylvette. Ylva har så fruktansvärt många namn. Vår vänskap började i Norrköping i sena tonåren. Vårt umgänge var minst sagt vilt i början, vi härjade runt och levde rövare. Grejen var att vi båda var lite tilltufsade av livet när vi möttes och jag tror vi liksom behövde varandra. Ibland behöver man någon som förstår utan att egentligen gegga i det. Och så var det.  Någonstans mellan alla knäppa nätter och sakerna som skavde fann vi varandra. Det vi gjorde allra mest var att lyssna på musik, köpa skivor, gå på spelningar, gå på klubb, lyssna på musik, prata, prata om musik, dansa, köpa fler skivor och åka på festival.  Ylva och jag är faktiskt också gifta. Det var en himla flådig ceremoni på Drottningatan under studentveckan, vi knäböjde på trottaren och en bekant sa tager du och vad vi svarade minns jag inte, men förmodligen något i stil med ”You know it, I name it” alternativt valfritt Håkan-citat. Vi har rest i Asien, vi har druckit öl i London, vi har skrikit oss hesa på Hultsfred och Emmaboda ett antal gånger. Vi har legat på midnattsgatorna och försökt oss på telepati. Det finns så väldigt många saker jag älskar med Ylva, och jag är så himla glad att hon ännu är min vän. En av mina stora sorger här i livet är att vi under senaste 8 åren nästan aldrig har lyckats bo i samma stad. Det gör Ylva till en av de där personerna som jag ständigt längtar efter. Längtar efter henne i kombo med mozzarellamackor, samtal och all världens indie. Till sist vill jag säga: ÄLSKLING, Jag lyssnar bara på dina skivor! 

Lucka 16: Matilda S

Wednesday, amish, döden. Ett litet mantra som dyker upp lite här och där. Någon kanske undrar vad det är? Det är faktiskt min och Matildas hittills ofödda (förlåt, jag ska fixa!) modeblogg. Det finns nog ingen som delar samma fascination för dystra, strama kläder som Matilda och jag gör. Wednesday Addams, amish, döden är helt enkelt våra stilikoner. Nu vet ni det. Matilda har funnits i mitt liv superlänge. Mestadels på avstånd, men då och då har våra vägar korsats via gemensamma vänner. På senare år har vi till slut funnit varandra och det är något jag väldigt glad över. Matilda är nämligen en himla smart och så klurigt rolig person, jag blir typ golvad varje gång vi umgås. Ibland är jag dock rädd för att prata ihjäl henne, men hon säger alltid bara saker i stil med ”fortsätt”. Jag har aldrig haft tråkigt med Matilda och det är alltid väldigt spännande att aldrig riktigt veta vilka vägar hennes tankar kommer ta. Hur hon egentligen tänkte när hon hade mage att flytta tillbaka till Uppsala, förstår jag däremot inte. Ibland tänker jag på en kubbturnering på något midsommarfirande som förvisso slutade med blodvite, men innan det handlade väldigt mycket om hur jag och Matilda hetsade vårt lag till vinst. Samtidigt som någon annan helig jävel propsade på att själva deltagandet skulle vara det viktiga. Pyttsan. Alla vet fattar väl vad som är det viktiga med att tävla? Just det - vinst. I efterhand fattar jag att det verkliga första priset var den där knäppa stunden med Matilda.

Matilda provar om ett ringbrynjeaktigt draperi kanske är en outfit för döden

Vi insåg tackolov att det var mer GoT i tid, innan vi slet ned det.

Lucka 15: My

Den här personen har jag levt tätt intill i många, många år. I början var jag rädd för henne för att jag tyckte hon var hård och barsk, men jag var också skraj för att jag kände mig ovärdig på något sätt, hon var så himla cool. Idag är hård, barsk och cool inga adjektiv jag skulle välja att använda för att beskriva My. Jag skulle snarare bara säga att det är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Oavsett allt. My är liksom lite av varje, hon är både en sorts familj, min frugis och en av mina absolut närmsta. Kollar man igenom den här bloggen så inser man att den är fylld av texter om My och mig. Om ledsna dagar, om glada dagar - helt enkelt handlar de om det liv vi lever. Texter från tiden när jag bodde i Mys kök ett tag, via allt allmänt härj till hyllningar av låtsaslivets allra mest fantastiska stunder. Du må ha bisarra matvanor Darl, och det är ju en himla tur att vi faktiskt inte är vad vi äter. För du är inte havrebollar och snickersglass, du är renaste, finaste guld. En dyrgrip i skattkistan. Hursomhelst. Det jag vill säga är att jag inte kan eller vill tänka mig ett liv utan dig.

My fyllde 30, vi firade med skumpa. Vad annars?