Det blåser inte så lite här uppe på sjunde våningen och Nackamasterna blinkar som om de vore en nattklubb på Ibiza. Jag jobbar natt idag (inatt snarare). En efter en släcks lamporna i fönstren här i Solberga och det blir märkligt öde. Det är egentligen de tända fönsterna som intresserar mig. Jag kan inte låta bli att undra vad folk som är vakna så här dags egentligen gör - varför sover de inte? Är det gråtande bebisar, ekande huvuden, sömnlöshet eller vanligt hederligt nattugglande som håller dem vakna? Att det lyser här hos mig finns det dock en väldigt simpel förklaring till; min dygnsrytm lika rubbad som jag själv är och när jag får välja mina egna arbetstider blir det därefter. Så var det med det glammiga frilanslivet.
Hittade förresten texten till en låt som förföljer mig. Den handlar mycket mer om döden än jag hade tänkt mig. Det var inte direkt upplyftande. Nu blir det höst och folk blir tunnelbanezomibes med tomma blickar igen. Det där försvann liksom under sommaren. Fast det är lättare att vara motiverad att sig till badstranden än till november förstås. Jag kommer sakna låtsaslivet, men jag tror det är dags för verkligheten nu. Vi ses där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar