Jag är tydligen emo och ganska normal

Efter att ha råkat klicka mig in på tidningen Graffiti har jag nu både lärt mig hur man kysser någon, att socker är lika farligt som knark och att jag är emo (säger kidsen inte ett emo? är jag ett emo då?). Internet är en aldrig sinande källa av kunskap och jag skrattar så tårarna rinner. Långt bak i tiden läste jag andaktsfullt kropp och knopp i KP på Norrköpings Stadsbiblioteks barnavdelning. Jag antar att även Graffiti har en sida där alla svar innehåller den viktigaste bekräftelsen när man är tio, tolv år - det är inget fel på dig, du är helt normal. Normal. Du följer normen. Basketbollar på brösten smärtar. Normalt. Olyckligt kär gör ont som fan. Normalt. Att längta efter första kyssen. Också helt normalt. Nuförtiden kanske de normala sakerna är lite mer komplexa, och för mig mycket mindre viktiga. Jag ställer inte frågorna och jag söker inte svaren. Det spelar ingen roll längre, jag har inget behov av att någon ska intyga och bekräfta hur normal jag är, samtidigt som jag är helt ok med att vara just normal - om det är det jag är.

Och hur går det med kärleken?

Bilden nedan har min vän Andreas målat till mig. Det är en illustration över hur bra det går för mig med karlarna. Den är minst sagt talande. Därför kommer jag från och med nu hänvisa alla som undrar hur det går med kärleken hit. Här har vi det svart på vitt och jag slipper förklara mig. Någon gång i framtiden kanske jag kommer kunna hantera allt i tillvaron lite bättre och kanske klarar jag att börja älska någon igen. Och kanske, om jag har tur och om inte min karma är helt vanställd och förvriden klarar den personen att älska mig tillbaka. I värsta fall får jag göra någon slags affärsuppgörelse med någon. Eller gifta mig rikt och hoppas på materiell lycka. Eller så följer jag hjärtat och magkänslan och alla andra kroppsdelar som tydligen brukar peka ut riktningar.

Första veckan bland torra böcker

Jag tänkte mig att jag skulle byta sammanhang, men inser nu att jag bara har lagt på ett lager till. Jag trodde att jag skulle kunna smita lite, tillräckligt för att få tid över. Borde ju ha lärt mig. Lärt mig att det aldrigaldrig fungerar så. Misstänker att jag helt enkelt är dum i huvudet. Mina pågående högskolestudier är ett alldeles eget kapitel - jag är milt chockskakad efter en vecka av termer jag aldrig ens funderat över. Jag har också efter en vecka kommit fram till att jag är lite för rastlös, lite för verksam för att acceptera teorier som för mig känns förlegade. Jag irriterar mig på språket forskarna använder. Min texthjärna är inställd på läsbarhet, inte på kommunikation så insnärjd i konstiga formuleringar att budskapen och slutsatserna försvinner. Det roligaste hittills är gårdagens paneldebatt som för första gången tog ämnet bortom alla torra avhandlingar och böcker. Till det viktiga. Till verkligheten.

Mörkret.

Jag tänker mig att jag har smutsvita converse på fötterna och min bästa vårjacka över axlarna. Jag tänker mig att jag överlevde kylan, slasket och isnätterna då snöstjärnorna dansade under gatlyktorna. Att jag överlevde och kom ut på andra sidan, att jag lurade ännu en vinter. Jag tänker mig att träden blir grönare undan för undan, att fåglarna börja kvittra vid fyra och gryningen färgar himlen ljus långt innan jag vaknar. Jag tänker mig att dagarna blir lättare om de blir lite längre. Det enda som är långt nu är det eviga mörkret och jag orkar inte med det längre. Jag tänker mig att det är vår, att jag väntar på bussen. Väntar och vänder ansiktet mot solen samtidigt som jag konstaterar att den värmer för första gången i år.

Sen minns jag att det är den 19 januari idag. Resten av matten är ganska enkel.

Löfte

Någon dag i vår när solen behagar visa sig, näsan inte förfryser och jag inte femdubblar takten på mina hjärtslag för alla möjliga dumheter, så ska jag skriva något vettigt om det senaste halvåret. Något som inte är lika sterilt som vårdcentralens trötta informationsfoldrar.

Owl City from Endeavor Media Group on Vimeo.

Malin talar ut

Jag har kommit till en punkt i mitt liv som har fått mig att börja fundera väldigt mycket. Jag har en utbildning och jag har ganska många, ganska vilda idéer om vad jag ska ha den till. I sanningens namn har jag ganska mycket idéer över lag, det är lite det som är grejen, även om en del av dem är så usla att jag skäms och andra så förbannat bra att jag vill hjula. Det är väl fint med mångfald antar jag. Projekt - jag älskar projekt och jag slänger mig in i saker jag inte vet ett skit om såväl saker som jag vet ganska mycket om bara för att det är roligt. Ibland ångrar jag mig efterhand, ibland orkar jag inte, ibland är det precis lika kul som jag trodde. Efter att av personliga skäl tvingats att ta en liten projektpaus under hösten, slog det bara till och jag har nu en del mastiga och lärorika grejer framför mig. Som jag omfamnar dem, jag har ju längtat efter dem. Suktat och saknat. Till det märkliga nu då, ju närmare jag kommer vad jag tänker mig att jag vill göra, desto mer känns det som att andra saker dyker upp. Sidospår kanske, men kan man ens ha sidospår om man har tre huvudspår? Möjligheter att flippa, möjligheter att forma. Min enda slutsats är att jag vill göra allt och måste göra allt. Allt på en gång. Och jag kan inte låta bli att tänka att det nog går jämt upp i slutändan.

(Jag hoppas innerligt att kraften inte tar slut igen på ett tag).

Well. Nu kör vi.

Under det röda matadorskynket

Gudrun Schyman tyckte det var för könsbundet (med all rätta) att gå ner på knä fram sin manlige danspartner i Let´s Dance. Min fråga är hur ska det gå när hon ska dansa Paso Doble som är könsrollernas paraddans. Där är kvinnan inte ens är kvinna längre utan matadorens röda skynke. Något att bita i för Schyman. Jag tycker den här krocken mellan världar är väldigt intressant att följa - på avstånd. Jag ser mest fram emot rubrikerna. Hoppas det blir något med rumpor, sex eller något annat chockerande.




I övrigt: Imorn - jobb, på onsdag - möten, på torsdag - skola, på fredag- Grammisgalan. Märklig mix den här veckan.