Jag är tydligen emo och ganska normal

Efter att ha råkat klicka mig in på tidningen Graffiti har jag nu både lärt mig hur man kysser någon, att socker är lika farligt som knark och att jag är emo (säger kidsen inte ett emo? är jag ett emo då?). Internet är en aldrig sinande källa av kunskap och jag skrattar så tårarna rinner. Långt bak i tiden läste jag andaktsfullt kropp och knopp i KP på Norrköpings Stadsbiblioteks barnavdelning. Jag antar att även Graffiti har en sida där alla svar innehåller den viktigaste bekräftelsen när man är tio, tolv år - det är inget fel på dig, du är helt normal. Normal. Du följer normen. Basketbollar på brösten smärtar. Normalt. Olyckligt kär gör ont som fan. Normalt. Att längta efter första kyssen. Också helt normalt. Nuförtiden kanske de normala sakerna är lite mer komplexa, och för mig mycket mindre viktiga. Jag ställer inte frågorna och jag söker inte svaren. Det spelar ingen roll längre, jag har inget behov av att någon ska intyga och bekräfta hur normal jag är, samtidigt som jag är helt ok med att vara just normal - om det är det jag är.