Något påminde mig om gångna tiders dagboksanteckningar. Det är lite fint och spännande att läsa det jag tänkte på då nu. Det är som att jag kommer från framtiden. Och även om jag var en sinnesrubbad 18-åring, så var jag trots allt en ganska klok sådan. Anteckningarna luktar vår och Norrköping. Självklart blir jag sjukt nostalgisk, men jag är mer än glad över att den tiden är förbi. Extra spännande är att jag fortfarande tänker en del av de där tankarna och jag verkar ha iaktagit lite samma saker. Jag är väl helt enkelt samma. Bara sju år äldre och ganska många erfarenheter rikare. Men sådär vis som jag var då - det kommer jag aldrig bli igen och tack för det.
Här kommer lite smakprov:
sen så smakar vissa gathörn kramar och kyssar, men det är mest för att jag har förgiftigat och besudlat vissa kvarter här och det är inte riktigt samma sak.
Om det ändå bara gällde Norrköping.
Helenas tak hann vi besöka också. Man ser åtminstone halva Norrköping. Vår vackra nattstad. Och i hur många rum sitter det inte folk med rum upplysta av datorskärmar? med brännande tankar och ekande huvudvärk?
Man ser lysande höghusfönster även från pendeln.
Jag lyssnar på den lenaste musiken ikväll
och intalar mig saker som bara måste bli sanna.
För någon gång, kan det väl vara meningen?
Vem fan refererar till musik som len?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar