Tågstationsmisär

Jag är alltid på väg någonstans. Det känns iallafall så. Alltid en tid att passa och något/någon att hinna med. Det senaste dygnet har det varit både reellt och tydligt. Tid på tåg och stationer, men med det en ypperlig möjlighet att ostört studera människor. På stationen i Linköping var det en del misär idag. Under den timmen jag satt där vaggade en kvinna med ihålig blick runt i strumplästen och på en bänk hade en man bäddat åt sig med tidningar. Förstår att väntsalar är ett ganska bra ställe att värma sig på. Jag tycker det är ett sorgligt samhälle vi lever i, som inte erbjuder bättre alternativ. Fast jag kan ju inga bakgrundshistorier förstås.