Det är något med tågstationer, perronger och tåg som får miljoner tankar att börja bubbla i mig. Jag smygtittade på det finska hårdrockarparet som var klädda i skinn från topp till tå. Lyssnade på fjortisarnas dumtugg. Grabbarna grabbkramades. Blev nästan överkörd av permobil. Såg pensionärer kånka väskor och laptopsnubbar dricka latte. Och jag väntade och väntade 55 minuter på mitt försenad tåg. Jävla SJ. Hade lovat herr Wredenborg att liveblogga direkt från tåget på min lilla resa, så blev det inte. Istället skrev jag krönikor och kåserier till fingrarna glödde och hjärnan var tom.
Idag vaknade jag med dålig smak i munnen och visste att det skulle bli en ganska tung dag. Det blev det på sätt och vis. På andra sätt blev den också fin. Jag fick både min insikt och mitt avsked. I slutet av begravningen sken solen in genom det målade glaset och rakt på kistan. Under tiden spelades Så skimmrande var aldrig havet och jag tänkte att det här hade nog Rune tyckt var ganska fint. Vilket i sig var en ljus tanke.
Nu är jag tillbaka i Sthm, skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar