Världsrekord i Service.

Jag gjorde det man inte får göra när man ska gå på bio. Jag tappade våra åtråvärda biljetter! Som jag dessutom hade engagerat mig helhjärtat i att få tag på eftersom de egentligen var slut. Tjejen i luckan var så serviceminded att självaste SJ borde gå en kurs hos henne. Precis när de reserverade biljetterna släpptes vinkade hon fram mig och lät mig få dem. Och jag har mage att tappa dem och någon annan jävel har mage att använda dem. SF gjorde en storartad räddningsinsats och vi fick nya biljetter. Det var en bra stund i biomörkret. Vicky Christina Barcelona var över förväntan. Väldigt rolig (och sorglig). Alla vi som är och har varit i någon form av känslomässigt träsk fick chansen att skratta. Både oroligt och igenkännande. Jag åkte hemåt och var sjukt upprymd hela vägen. Första gången på två och en halv evighet jag hade tålamod nog att se en hel film. Imponerade. Sen spelade min MP3 en välkänd Jacob Hellman-låt. Naturligtvis tog jag den som ett dåligt omen, precis som vanligt. Min nya grej är ändå att inte oroa mig så förbannat, så obefogad paranoia är helt uteslutet. Det var en bra helg det här.