Tack för ikväll pappa

För nio år sen upplevde jag det värsta jag har varit med om. En mardröm utsträckt på ungefär ett och halvt år. Jag har nog aldrig riktigt läkt ordentligt efter det där. Det är lite som att delarna växte ihop helt fel efteråt och jag förstår att man naturligtvis aldrig blir densamma igen efter ett sådant haveri. Det vore ju helt jävla wacko om man gick opåverkad, oförändrad den typen av händelser. Den här kvällen har jag tillbringat i telefon med min far, ett telefonsamtal på fem episoder och jag min lyckliga jävel fick chansen och den stora äran att återuppleva ångesten från de där mardrömsåren. Han gör som han alltid har gjort, för varför skulle han förändras?