Vitlöksinfernot och det som aldrig händer mig

Igår kom min kusin och hennes sambo på besök hela vägen från Hässleholm. Vi åt en vitlöksstinn middag på Bröderna Olssons och som den tvåbarnsmor min kusin är, var hon väldigt nöjd att för en gång skull slippa mata någon. Artig som jag är erbjöd jag henne naturligtvis att mata mig. Som pricken över i köpte skåningarna in vitlökskonjak efter maten. Det var inte helt delikat (UÄAKKK) men förmodligen ett fantastiskt bra sätt att hålla bacillerna borta. Det roligaste med vitlök är när man tror att man inte stinker och sen byter miljö och inser att man stinker så infernaliskt mycket att man skulle kunna få någon att svimma av ens andedräkt. Kusinen och sambon hade lyckats köpa likadana fleecetröjor, och jag konstaterade att det där med största sannolikhet aldrig kommer hända mig. För att en man ska ha likadana kläder som mig krävs det nog nämligen att personen i fråga är transa och dessutom har min smak på klänningar. Och sannolikheten för att det ska ske kan ni ju räkna ut själva.