Ibland är det plågsamt uppenbart att jag inte når fram. Skulle behöva lägga en hand på axeln, men vid skärmen tar det obarmhärtigt stopp. Jag inbillar mig att det skulle göra skillnad om jag fysiskt var där. Blir orolig av att en del vänner är rädda för att störa mig. Känner någon så, så har jag verkligen misslyckats råmycket. Jag funderar på tillräcklighet och närvaro. Knepiga saker.
Jag har tänkt mycket på olika lager i hjärnan på sistone. När jag började min utbildning var jag ganska säker på att de idéer som kom instinktivt var de bästa. Jag har ändrat mig på den punkten. Det som kommer instinktivt och först är det översta lagret och därmed ofta vansinnigt oorginella. Förmodligen eftersom det ligger överst hos de allra flesta. Havet och fiskar hör liksom ihop. Om man tvingar hjärnan tillräckligt så kommer den avvika från de där spåren och jag älskar alla kluriga vägar som hjärnan kan ta.
Ibland och inatt unnar jag mig att tänka det är väl inte hela världen. Undrar om jag ljuger?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar