Erövrandet av lördagsnätterna

Eric är tillbaka i stan. Och jävlar vad han är tillbaka. Nu är lördagsnätterna våra igen. Jag plockade upp honom på busscentralen för en vecka sen och det tog tre minuter så var allt som vanligt igen. Jag har verkligen, verkligen saknat honom. Nu är ordningen återställd. Tack för det. Först middag och skämt om stora glas och små händer. Att något som är en shot för någon blir en pint för en annan. Efter det blev det Strand och världens finaste, underbaraste, ljuvligaste Fanfarlo stod på scen. Nu måste jag bara vänta ut att Mumford & Sons kommer den 12/4 sen är jag nöjd, så nöjd (i fem minuter). Det kommer bli så bra.

Det slog mig igår att det finns ett strikt schema över hur man beter sig ute, man gör samma saker varje vecka, jag förstår inte hur det kan fortsätta vara roligt gång efter gång. Såhär går det till: Man ställer sig i kön, peppar och fryser häcken av sig. Man kommer in. Pröjsar entré. Köper öl. Hänger. Sen går man ett litet varv för att kolla folket eller om någon kompis kanske är där. Man kanske kollar bandet. Sen köper man öl och kommenterar bandet. Sen går man ett litet varv. Kanske träffar någon bekant- hej och hur är läget. Sen tar man ett litet varv. Kanske en liten tur till toakön och sen går man ett litet varv till och/eller köper öl. Därimellan skojar man om samma sak gång på gång på gång. Om stora glas och små händer till exempel eller om hur kul det är att studera folk som stöter på varandra. Ibland tröttnar jag på att gå ännu ett litet varv och dricka öl. Det är då jag går hem. Igår gick jag hem och luktade på huden mellan axeln och halsgropen. Så kan man också avsluta en kväll.

En helg av fina nätter och hälsovådliga mängder skratt. Minsann.