Tunnelbanan på lördagsnätter

Runt klockan 02.15 på lördagnätter på tunnelbanan kan man stöta på både det ena och andra och det är alltid en riktig höjdpunkt i mina studier av mänskligheten. Igår såg jag först en poet i grön kavaj som blundade lutade huvudet bakåt och liksom verkligen samlade orden. Sen lät han dem flyga ur bläckpennan ner på pappret. Jag har ju naturligtvis inga bevis på att han var poet, han kan lika gärna ha varit kulturskribent eller något helt annat. En lite mer obehaglig medresenär var den unge något påtända gossen mittemot mig som första halvan av resan slog sig själv på armarna och andra halvan ägnade sig åt att tälja i sina händer med sin medhavda fickkniv. De två killarna som satt i samma fyra som jag, såg också aningen besvärade ut. Personligen tänkte jag mest på vad som skulle hända om han slant eller om tåget skulle behöva tvärbromsa. Effektivt sätt att få gott om plats vid avstigningen också visade det sig senare, han fick nästan en hel dörr för sig själv. Lyxigt kan man tycka, ingen trängsel där inte. Själv fick jag sådär ont i magen som man får av unga killar med fiskögon och nytäljda händer.